Om man lever i en relation, som jag gör, så börjar jag tänka på allt som det kvinnliga könet gör. Även vd det manliga könet gör och inte gör ska jag kanske tillägga, om man har barn också.

Jag jobbar 100% mån-fre, helgerna försöker jag finnas till hand för mina barn. Städar, läxläsning och skjutsning finns även med på mitt schma. Glömde jag säga handling av mat och matlagning också? Okej, jag handlar inte alltid all mat och jag lagar inte alltid lunch och middag, men 70% av gångerna lagar jag mat och 60% handlar jag.
Går uåå tidigt så gott som varje morgon, utom de få gånger jag får lite chans till att sova lite längre än 07,00 så tar jag det, de kan jag erkänna. Om jag är ledig en dag pga vård av sjuka barn eller det är helg, så är det lite plock hemma, tvättmaskinen som ska snurra och diskmaskinen som ska surra. Jo, jag kan vila ibland med en bra bok eller lite tv tittande. Men nu till själv saken som jag har irriterat mig på vid ett flertal tillfällen: Om jag är sjuk själv eller känner mig trött och ev lite hängig, så kan jag inte bara skita i allt. Ligga i sängen hela dagen, stänga dörren in till sovrummet och låta allt sköta sig självt. Lunchen till barnen får den äldsta ta och fixa, plocka in i diskmaskinen får någon annan göra, pocka bort det som ligger framma, har om jag har tur fått liv och hoppar tillbaka dit självmant där det ska vara. Idag har maken varit ledig, den yngsta hade en kompis som hörde av sig till mig, jag skickade nr till maken och jag ringde innan och sa det, men tro inte han ringde upp och försökte fixa det oh nej. Han drar igen sovrumsdörren, sätter på tv:n och ligger i sängen hela dagen. Handlar inte, plocka inte in i diskmaskinen, lagar inte mat, utan bara ligger i sängen. När jag är på väg hem ringer jag och frågar om jag ska handla. Svaret jag får: Öhh, ähh jooooooooo. Jag har inte gjort något alls idag, har har känt mig FÖRKYLD! Men va f*n, hallå! Min väckarklocka ringde kl: 05,20 och det var bara att masa sig upp och ta sig till jobbet och hoppas på att få en parkering lätt. Att det var många kring jobbet som har stuckit till fjälls nu när det är sportlov så jag slipper leta parkering eller parkering där det är okej att stå hela dagen. När jag väl kommer hem med matkassar och trött efter en intensiv dag på jobbet är sovrumsdörren stängd och det rör sig knappt där inne. Mörkt som i graven. Men till min förvåning så rör sig liket när jag säger att mate finns. Jag blir så less på hela skiten. Det är ju tur att han orkar hämta mat själv, använda besticken och tugga själv. Jag har handlat, lagat mat, plocka in och ur diskmaskinen, tvättat en maskin tvätt, hängt den och umgåtts med barnen. Den jag bor ihop med har orkat ta sig ur sägen för att hämta lite att stoppa i sig förutom maten jag lagade och sedan bara legat i sängen. Nästa gång jag känner mig förkyld tror jag att jag ska göra samma sak. Problemet är nog att jag skulle känna mig rastlös tillslut, men men. Jag ska försöka.
För många år sedan läste jag en bok "Kvinnor är från Venus, män är från Mars" mycket som stod i den boekn stämmer och jag får mer och mer bevis för det. Detta är inte första gången, men nu börjar jag lessna rejält.

Varför ska det vara så jäkla svårt att dra sitt strå till stacken ibland. En förkylning är inte så himla jobbigt, var en man för bövelen och ryck upp dig. Ingen rättvisa här!!! Så trist och tråkigt. Det tristaste är att vi inte ens pratar med varandra vid dessa tillfällen, om jag är sur, bitter och irriterad? ABSOLUT!! Hatar detta, Så sjukt dåligt beteende måste jag bara säga.
Jag antar att jag inte är själv om att känna så här, eller så är jag det. Vad vet jag? Just nu vet jag att jag känner mig sårad och ledsen.

Om jag tar en annan människas liv så kan jag få mildare straff än om jag gör ett ekonomiskt brott. Hur i hela jä**a friden kan det komma sig? Pengar kan man ersätta men ett liv går det f*n inte att ersätta eller få tillbaka.

Om jag sticker kniven i någon som jag tycker har fel åsikt, är på fel plats eller som jag bara retar mig på helt enkelt så kan jag komma lidrigare undan. Helt sjukt. Det borde inte gå i mina ögon. Om jag tar livet av någon, ung eller gammal, så ska jag f*n få sota. Inte konstigt att samhället ser ut som det gör. Det sägs att vi lever i ett tryggare samhälle, men jag kan inte hålla med där. Hur många skjutningar eller andra våldsattacker sker det inte dagligen i Sverige? Nej, något måste ske med vårt rättsystem. Visst jag får leva med det resten av mitt liv, men det får de anhöriga till offren också och dom har inte gjort något fel. Ja, anhöriga till gärningsmannen/kvinnan får också leva med att en anhörig till dom har gjort något som är helt fel, dom får lida, MEN dom har sin anhörig kvar i livet åtminnstonde. Vårat rättsystem får sådana här handlingar skulle vara som i USA. Att man sedan kommer ut/släpps fri efter 1/3 av strafftiden är fel det också. Blir man dömd till 6,5 år, då ska man sitta i 6,5 år. Blir man dömd till livstid så ska man sitta tills man trillar av pinn och inte släppas ut. Nej, fy sjutton för dessa lagar. Orättvis och en hård pungspark är vad det är.

Arg och irriterad det är vad jag är.

Idag var jag på besök på mitt ena barns skola under skoldagen.
Kul att se hur dom jobbade. Fler föräldrar skulle besöka sina barn skola för att se hur skoldagen ser ut, vad dom gör och hur barnen är i sin arbetsmiljö.
Jag fick saker klara för mig, som jag antar att alla inte ser om dom inte besöker skolan. Man har lätt skygglappar för ögonen.
Men jag tycker att dom gjorde ett fantasktiskt jobb, både lärare och eleverna.
När de lite äldre kom ut så såg man att vissa barn drog sig lite tillbaka när vissa av de äldre närmade sig. Det börjar redan i tidig ålder att man ska bemästra rollen man sätter på sig eller som man ska leve upp till. Vet inte vilka jag tycker mest synd om, de som har intagit en roll som de inte klarar av att bemästra eller de som blir rädda. Jag förstår att de yngre barnen backar iställer för att sticka fram hakan och kanske ta en "smäll" och sedan kanske sätter respekt i den äldre. Det är bra att det finns vuxna ute, även om jag önskar att det hade varit flera. Men dom gör ett grymt jobb med våra barn. Hatten av!

Jag har barn och jag älskar barn. Barn i alla åldrar. Om ett barn kommer försent till skolan eller har glömt sina idrottskläder eller matsäck inför en utflykt eller så, anser jag inte att det är barnets fel. Det är vi föräldrar som ska se till att våra barn kommer itid till skolan, har idrottskläder med sig eller matsäck. Ja, visst det beror lite på hur gamla barnen är också. Ju äldre man blir ju mer ansvar ska man ha.

Om mitt barn bråkar med ett annat barn så vill jag veta det, så vi kan prata om det hemma och försöka förstå varför det hände, varför mitt barn agerade på det sättet det gjorde och hur vi ska kunna undvika att samma sak händer igen. Visst, barn bråkar med varandra och gör dumma saker med jämna mellanrum. Inget barn är felfritt, enligt mig. Alla gör vi fel och misstag ibland, ung som gammal och man lär så länge man lever.

Men när man inte vill erkänna att "mitt barn" kanske också har gjort fel eller "mitt barn" kanske inte alltid talar sanning, så blir jag lite rädd. Det kan inte alltid vara så att "andras ungar" alltid startar något eller "andras ungar" gör alltid si eller så medans "mitt barn" aldrig gör fel. Då borde man kanske rannsaka sig själv och perspektivet man har.

Om 2 barn bråkar så är det för det mesta bådas fel. Visst ett barn startar kanske det hela, men det andra barnet är inte alltid oskyldigt. Men om man påpekar det till föräldren, så får man kastat i ansiktet att det är din unge som alltid startar det, då brister det för mig.
Jag har inte sagt något förut, utan bara pratat med mitt barn och frågat, vad händer, vad gjorde du, varför gjorde du si eller så och vi pratar, vrider och vänder. Försöker finna andra vägar, frågor som: hur skulle kunna ha gjort, bad du den andra att sluta, vad hände mm. Sedan vrider jag och frågar: Hur kunde du ha gjort, hur skulle du känna dig om det händer för dig mm. Vid vissa tillfällen har hon/han fått ringa för att be om ursäkt. Jag gillar inte när man gör något fel. Händer det något på skolan/under skoltid försöker jag få mina barn att ta hjälp av en vuxen på skolan för att reda ut situationen. Men när man helt tiden får höra från en person att mitt barn har gjort si eller så och att den här personens barn inte är helt oskyldigt händer börjar jag lessnat. Jag har nu vid flera tillfällen fått höra att vissa barn har  gjort detta och detta och detta mot mitt/vårat barn, så har jag börjat tröttna. Detta barn är inte oskyldigt, det har tom personalen sagt, men det går tyvärr inte in hos föräldrarna, då är det jobbigt. Jag vet inte hur jag ska få den andra föräldern att vakna upp och inse att det inte alltid är de andra barnen som alltid startar, utan att det är typ 50-50. Skygglapparna måste av och de/den förälderna måste "klippa navelsträngen" snart, för annars kommer det bli jobbigt för detta barn i framtiden. Ett litet "wake upp call", men jag vet inte hur. För om jag tar och säger att det här har jag hörtom händelsen av en personal, så vill den föräldern inte riktigt tro på det. Utan fortsätter curla sitt barn. Hur ska man gå vidare? Ja, jag vet inte. Jag kan ju inte hela tiden anklaga mitt barn att det är han/hon som är boven i dramat. Då kommer han/hon tappa förtroendet för mig och då kan det gå käpprätt åt he***te och det vill jag inte. Jag vill att mitt barn ska ha förtroende för mig, annars kommer de inte lita på mig och då kommer jag aldrig att få reda på om det har hänt något och då är det illa.

Ja, några funderingar som jag inte riktigt har något bra svar på.

Såg ett klipp på fb om en lärare från USA, som inför varje lektion hälsade på alla elever innan de gick in i klassrummet. Varje elev hade sin egna hälsningsgrej och läraren gjorde samma sak som eleven gjorde. Såg 2 olika klipp och det var 2 olika klasser, som jag förstod det så gjorde han samma sak med alla sina klasser inför lektionen. Vilket engagemang från läraren. Det var en massa olika grejer de gjorde, vissa hade lete längre och vissa lite enklare, men ingen vanlig handskakning. Respekt till läraren, som kunde alla olika gester, rörelser, danser och steg. Alla elever blev på detta sätt sedda och kände sig speciella. Tänk om lärarna här i sverige skulle göra samma sak........ Då skulle väl rektorn eller någon annan anställd tycka att det tog för loch lektionerna skulle bli för korta och de skulle då antagligen göra skoldagen längre de dagar någon lärare skulle göra samma sak. Eller? Jag tycker det skulle vara helt underbart med en lrare med det engagemanget. Ingen elev skulle känna sig utanför, alla skulle bli sedda till denna lektion, även om man inte är en elev som tar för sig mycket i klassrummet, ingen skulle vara bortglömd mm. Jag hoppas att läraren jag så har fått någon slags utmärkelse från ledningen för sitt sätt att visa att han ser och bryr sig om sina elever till 110%

Här är klippet:

https://www.youtube.com/watch?v=VctaUNJpT6U

Något att ta lärdom av!!!