Där jag bor finns det många oroliga ungdomar/tonåringar. Var ett möte på min dotters skola om ANT, polis, fältare och soc var där och informerade om hur det ser ut där vi bor. Det var bara för den årskursen där min dotter går, men det var väldigt få föräldrar. Ett 20 tal och vi pratar om ca175 elever. Dåligt, ja, det kan man verkligen påstå. Oftast när det är möten som gäller våra ungdomar så kommer merparten av de föräldrar som har koll på vad deras ungdomar gör. Dom som struntar i att gå är oftast dom som skulle behöva.
Jag vet inte, men de föräldrar som struntar i sina ungdomar/barn, vad dom gör på kvällar och helger, vilka anser dom ska ta hand om barnen/ungdomarna som de har satt till världen? Skola? Nej, dags att vaka upp och ta och bry sig om vad våra telningar gör. Det är inte skolans uppgift att uppfostra barnen vi har satt till världen. Visst, skolan gör det till en viss del, men det största ansvaret är ändå föräldrarnas. Det kan inte vara så svårt att bry sig om det finaste man har. Visa uppskattning, uppmuntran, visa intresse för deras dag och  intressen och fråga hur det har varit i skolan mm.

Många platser i samhället har det jobbigt med våld, bråk, misshandel, vapen, droger och annat skit. Det är dags för alla vuxna att vakna upp och se till att ta sitt ansvar!!

Hur många gånger i veckan/dagen hör man inte att någon har blivit bragd om livet och deras liv har i många fall knappt börjat, dom är fortfarande bara barn, mer eller mindre. Polisen är underbetald och har hur många fall och händelser att nysta i, men vi kan hjälpa dom. Genom att visa intresse för ungdomarna i vårat samhälle.
Kommunerna kan inte stänga varje fritidsgård/klubb eller platser ungdomarna gillar att samlas på. På dessa samlingsställen ska det finnas vuxna som ser dessa ungdomar, bryr sig och kan ge tips, råd och vägleda en lite smula. Sen måste föräldrarna hoppa på tåget och göra sitt stora jobb.

I många fall när ungdomar gör dumma saker vill de synas, att vi vuxna ska se dom. Det är ett rop på uppmärksamhet, få trygghet mm.

Jag hoppas dessa föräldrar till dessa ungdomar får ett wakeuppcall och tar tag i saken nu.

Nu hoppas jag verkligen att det är vår på väg. Varför? Jo, då blir allt ljusare, slipper tjocka jackor och massa annat som ska på under vintern, batterierna laddas av solsken, man kan vara ute mer och det känns inte lika jobbigt att gå upp på morgonen.

Utanför har jag vintergäck, snödroppar och blåsipporna börja komma fram. Helt underbart.

Det finns många saker att ta itur med hemma på tomten, men det känner jag lite glädje att göra. Det är lite ovanligt, för jag brukar inte gilla att jobba på tomten. Men men, jag kanske tröttnar så fort jag börjar :)

Om ca 1 vecka ska jag ha samtal med min chef, medarbetarsamtal samt lönesamtal. Ska bli intressant att se hur mycket eller hur lite det kommer att bli. Tycker att jag gör ett bra jobb, men samtidigt så vet man ju inte vad chefen tycker. Jag tycker alltid att det är jobbigt att plusa för sig själv. Tala om att jag är bra på det och det och det. Är inte en person som gillar att säga positiva saker om mig själv, vill inte framhäva mig som en stor egoist, för jag är ingen egoist. Mitt stora problem är att jag oftast tänker mer på alla andra och sätter mig själv i det sista rummet. Bara alla andra har det bra så är jag nöjd. Men så kan man ju inte göra när det är ett lönesamtal, då måste jag ju puscha för mina egenskaper som är bra. Men jag tycker att det är grymt svårt, jobbigt och lite pinsamt.

Men det ska nog gå bra. Induviduell lönesättning eller att facket gör jobbet åt en? Hahaha, ja, jag gillar inte att facket gör det, ändå tycker jag att det är jobbigt. Visst, jag vet vad jag är bra på och så och det vet ju inte facket. Då blir det samma lön för samma yrkesgrupp och det tycker jag kan bli fel. Jag kanske gör mindre och får bättre betalt och det är inte rättvist eller så gör jag mer men får mindre och det är ju inte heller bra.

Nu ska jag ta mig ut i solen och få lite vårkänslor :)

Nu börjar man märka att våren börjar komma på riktigt. Solen börjar skina och snart kan man hänga undan vinterjackan för den här säsongen. Alla årstider har sin tjusning. Men jag gillar våren och sommaren bäst. Det blir ljusare, så att det är lättare att ta sig upp på mornarna till jobbet. Inte lika tungt som på vintern. Då är det mörkt, och lite burrigt.

Vad är tjusningen med de olika årstiderna? Jag kan börja med vintern, efter som den just har varit.

Vintern: Man kan tända en brasa, kura ihop sig under filten och läsa en bra bok, kolla på en film och bara mysa egentligen. Åka skidor är kul och uppfriskande. På minussidan är att man måste skotta snö, det är kallt och mina fingrar blir vita av kylan :)

Våren: Solen börjar värma, man kan hänga undan vinterkläderna, lättare att gå upp på morgonen och ta sig till jobbet. Man blir gladare och man kan sitta ute och dricka en kopp kaffe med en bra bok. Minus: Det kan regna endel, bilen blir skitig snabbt.

Sommar: SOL,SOL,SOL och SOL (förhoppningsvis), bada, sola, grilla och träffa vänner som kommer fram på sommaren. Sen får man ju inte glömma SEMESTER. Minus: ÅSKA, hatar det. Särskilt när jag är själv hemma. Samtidigt som jag hatar den så kan det vara mysigt. Men jag är åskrädd.
Hösten: Alla vackra färger som kommer fram, men det är nog allt. Minus: Åska (igen), går mot mörkare tidier och att kratta löv.

Att läsa böcker går i perioder för mig. Just nu läser jag en "feelgood" bok. Än så länge är den bra. Så det är kul att vara igång med en bra bok. Så nu är det dags att återgå till den en stund och tacka för ikväll.

När man tycker något är fel, så ska man säga till. Man kan inte bara stå och titta på. Eller, visst det kan man ju, men det är inte bra. Om man sedan talar om vad man tycker, så kan det ju uppfattas fel. Det är en svår balans att inte trampa på någon tår samtidigt som man menar väl.

Jag har mailat 2 personer i välmening, men inte fått något svar. Jag vet inte om dom anser att jag inte ska lägga mig i eller om dom tycker att jag har fel eller vad det nu är som gör att jag inte får något svar.
Har jag tur så får jag svar på onsdag, men jag är tveksam.

Det jag har mailat har kanske haft lite ton att jag är irriterad, men med all rätt, men samtidgt så har jag skrivit att jag inte menar illa utan vill hjälpa.

När vet man att man har gjort rätt? Jag tycker man ska lägga sig i om det rör någon i ens närhet som blir drabbad. I dettafall mitt ena barn. Då måste jag agera. Visst, inga barn är felfria, långt därifrån. Men när man skriver att man vill hjälpa och ber om ursäkt om man tramapar någon på tårna eller lägger sig i, så skulle det inte skada med respons.

Ja, det är väl bara att jobba vidare och hoppas att det kommer gå bra, för gör det inte det så finns risken att jag maila igen och då kommer mailet inte bli trevligt och jag kommer gå vidare till högre insatser.
Det gäller mitt barns skola. Man ska känna sig trygg på skolan, man ska få hjälp om det händer något, pedagogerna ska ha koll och om det är något så ringer man vårdnadshavar och meddelar sin oro eller fundering. Problemen ska inte sopas under mattan för att skolan kan riskera att kritiseras eller få en anmärkning. Om man inte tar tag i problemen så kommer det att komma en anmälan från en förälder eller flera föräldrar och då kan skadan bli värre än vad den hade behövt bli. Nu kan jag bara hoppas och hoppet är det sista som överger mig.
Jag vet att jag har stöd och stöttning från andra som tycker samma sak som mig, men det hjälper inte så mycket att bara tycka, man måste agera. Man är starkare om man är flera än om man är ensam.

Nu är det bara att bita ihop och fortsätta att låta bollen rulla när den väl har satts i rullning. Så hoppas jag att det är någon/några fler som hoppar på och sätter mer fart på bollen innan det händer något alvarligt.

Jag undrar var samhället är på väg. Man mördar människor än hit och än dit. Förra veckan, en kvinna knivmördas i sin lägenhet i Hallonbergen framför ögonen på sin man, 2 ynglingar ca 20 år skjuts ihjäl i Kista, en massa mord i Malmö mm. Vart är vi på väg?

Avsnitten jag tittade på från Uppdrg granskning igår, intervjuar Janne Josefsson en kille i ca 30 års åldern. Han sitter inne för en rad olika saker. Han säger att vi i samhället ska vara glada för att de mördar varandra. Klingar inte särskilt bra i mina öron. Ja, jag kan förstå hans sätt att tänka. Att de kriminellla/brottslingarna tar kol på varandra, men det löser inte så mycket. Det blir andra som med blir drabbade. Deras familjer, anhöriga och ibland oskyldiga som är på fel plats vid fel tidpunkt. Det är som en ond spiral. Våld föder våld, det kan man inte sticka under stolen med.
Poliserna är maktlösa. I vissa områden vågar inte jag sätta min fot. Jag vet att vissa arbetsgrupper inte vågar åka dit för att utföra sitt jobb. Ska det vara så? NEJ!!! Man ska kunna utföra sitt jobb, man ska inte behöva vara rädd för att besöka eller vistas vid en plats/ort. Men just nu är det så i dagens samhälle och det är sjukt enligt mig.

Om våldsamma personer tar kol på andra likasinnade, så finns det en bror/syster, vän, familjemedlem, bekant eller någon som inte vågar stå emot som går till attack och då blir det nya personer som blir drabbade/lidande.

Det hjälper inte att bura in dom tydligen, för man kommer ju ut efter kortare tid än vad man är straffad för. Antagligen för gott uppförande eller för att man avtjänar ju bara drygt hälften, om ens det.

Enligt mig så ska man sitta den tid man har blivit tilldelad. Får man livstid så ska man inte komma ut för gott uppförande, då ska man sitta där tills man inte klarar sig själv längre. Man blir inte dömd till livstid för ett mindre brott, då har man gjort något helt vansinnigt.
Jag tänker kasnke fel, men jag tycker inte det. Har du mördat en annan människa och blir dömd till 6 år, så ska du inte komma ut efter 2 år utan du ska sitta dina 6 år.

Mina tankar, funderingar och åsikter!

Idag fick jag ett tips om ett program jag skulle se. Eller rättare sagt att jag skulle titta på delar, nr 8 och 9 av Uppdrag granskning. Det var Janne Josefsson som 1999 gjort ett program som hette "Fittja paradiso". Nu hade han 17 år senare åkt tillbaka till Fittja för att se om han kunde hitta 5 "pojkar" som fastnat på kort han hade tagit och som han hade pratat endel med när han gjorde "Fittja paradiso". Janne ville kolla om han kunde hitta killarna och få reda på hur det hade gått för dom och vad som hänt under dessa 17 år. Det var grymt intressant att kolla på. Önskar att jag hade sett "Fittja paradiso" också. Det har gått sådr för de flesta av dessa killar, men några av dom försöker ta sig upp på samhällsstegen. Det är ett program jag tycker att de ska visa i skolorna som undervisnings material. Jag önskar att flera av dom skulle kunna åka runt och berätta på skolor runt om i sverige hur det kan se ut och hur det kan gå.

Fler sådana här program borde sändas. Startkt av de som ställde upp i de 2 nya delarna och delgav av sina liv hur det hade varit och hur det var nu. Inte lätt att dela med sig av sitt liv om det är ett innehåll av droger, våld och kriminalitet. Men det gjorde dom, så hatten av.

Tyvärr så är det ju så att våldet har ökat massor runt om i sverige och hur kommer det att se ut om några år? Hur kommer det att se ut när mina barn kommer upp i 18 års åldern och ska börja hänga inne i city, gå på krogen mm mm. Man blir mörkrädd när man tänker på det. Tyvärr så vet jag inte hur man ska göra för att få stopp det det och det tror jag ingen vet. Man kan ju inte önska att alla gäng ska utrota varandra, för det kommer ju alltid oskylldiga emellan. Polisen och alla andra som jobbar så har en massa att ta tag i

Om man lever i en relation, som jag gör, så börjar jag tänka på allt som det kvinnliga könet gör. Även vd det manliga könet gör och inte gör ska jag kanske tillägga, om man har barn också.

Jag jobbar 100% mån-fre, helgerna försöker jag finnas till hand för mina barn. Städar, läxläsning och skjutsning finns även med på mitt schma. Glömde jag säga handling av mat och matlagning också? Okej, jag handlar inte alltid all mat och jag lagar inte alltid lunch och middag, men 70% av gångerna lagar jag mat och 60% handlar jag.
Går uåå tidigt så gott som varje morgon, utom de få gånger jag får lite chans till att sova lite längre än 07,00 så tar jag det, de kan jag erkänna. Om jag är ledig en dag pga vård av sjuka barn eller det är helg, så är det lite plock hemma, tvättmaskinen som ska snurra och diskmaskinen som ska surra. Jo, jag kan vila ibland med en bra bok eller lite tv tittande. Men nu till själv saken som jag har irriterat mig på vid ett flertal tillfällen: Om jag är sjuk själv eller känner mig trött och ev lite hängig, så kan jag inte bara skita i allt. Ligga i sängen hela dagen, stänga dörren in till sovrummet och låta allt sköta sig självt. Lunchen till barnen får den äldsta ta och fixa, plocka in i diskmaskinen får någon annan göra, pocka bort det som ligger framma, har om jag har tur fått liv och hoppar tillbaka dit självmant där det ska vara. Idag har maken varit ledig, den yngsta hade en kompis som hörde av sig till mig, jag skickade nr till maken och jag ringde innan och sa det, men tro inte han ringde upp och försökte fixa det oh nej. Han drar igen sovrumsdörren, sätter på tv:n och ligger i sängen hela dagen. Handlar inte, plocka inte in i diskmaskinen, lagar inte mat, utan bara ligger i sängen. När jag är på väg hem ringer jag och frågar om jag ska handla. Svaret jag får: Öhh, ähh jooooooooo. Jag har inte gjort något alls idag, har har känt mig FÖRKYLD! Men va f*n, hallå! Min väckarklocka ringde kl: 05,20 och det var bara att masa sig upp och ta sig till jobbet och hoppas på att få en parkering lätt. Att det var många kring jobbet som har stuckit till fjälls nu när det är sportlov så jag slipper leta parkering eller parkering där det är okej att stå hela dagen. När jag väl kommer hem med matkassar och trött efter en intensiv dag på jobbet är sovrumsdörren stängd och det rör sig knappt där inne. Mörkt som i graven. Men till min förvåning så rör sig liket när jag säger att mate finns. Jag blir så less på hela skiten. Det är ju tur att han orkar hämta mat själv, använda besticken och tugga själv. Jag har handlat, lagat mat, plocka in och ur diskmaskinen, tvättat en maskin tvätt, hängt den och umgåtts med barnen. Den jag bor ihop med har orkat ta sig ur sägen för att hämta lite att stoppa i sig förutom maten jag lagade och sedan bara legat i sängen. Nästa gång jag känner mig förkyld tror jag att jag ska göra samma sak. Problemet är nog att jag skulle känna mig rastlös tillslut, men men. Jag ska försöka.
För många år sedan läste jag en bok "Kvinnor är från Venus, män är från Mars" mycket som stod i den boekn stämmer och jag får mer och mer bevis för det. Detta är inte första gången, men nu börjar jag lessna rejält.

Varför ska det vara så jäkla svårt att dra sitt strå till stacken ibland. En förkylning är inte så himla jobbigt, var en man för bövelen och ryck upp dig. Ingen rättvisa här!!! Så trist och tråkigt. Det tristaste är att vi inte ens pratar med varandra vid dessa tillfällen, om jag är sur, bitter och irriterad? ABSOLUT!! Hatar detta, Så sjukt dåligt beteende måste jag bara säga.
Jag antar att jag inte är själv om att känna så här, eller så är jag det. Vad vet jag? Just nu vet jag att jag känner mig sårad och ledsen.

Om jag tar en annan människas liv så kan jag få mildare straff än om jag gör ett ekonomiskt brott. Hur i hela jä**a friden kan det komma sig? Pengar kan man ersätta men ett liv går det f*n inte att ersätta eller få tillbaka.

Om jag sticker kniven i någon som jag tycker har fel åsikt, är på fel plats eller som jag bara retar mig på helt enkelt så kan jag komma lidrigare undan. Helt sjukt. Det borde inte gå i mina ögon. Om jag tar livet av någon, ung eller gammal, så ska jag f*n få sota. Inte konstigt att samhället ser ut som det gör. Det sägs att vi lever i ett tryggare samhälle, men jag kan inte hålla med där. Hur många skjutningar eller andra våldsattacker sker det inte dagligen i Sverige? Nej, något måste ske med vårt rättsystem. Visst jag får leva med det resten av mitt liv, men det får de anhöriga till offren också och dom har inte gjort något fel. Ja, anhöriga till gärningsmannen/kvinnan får också leva med att en anhörig till dom har gjort något som är helt fel, dom får lida, MEN dom har sin anhörig kvar i livet åtminnstonde. Vårat rättsystem får sådana här handlingar skulle vara som i USA. Att man sedan kommer ut/släpps fri efter 1/3 av strafftiden är fel det också. Blir man dömd till 6,5 år, då ska man sitta i 6,5 år. Blir man dömd till livstid så ska man sitta tills man trillar av pinn och inte släppas ut. Nej, fy sjutton för dessa lagar. Orättvis och en hård pungspark är vad det är.

Arg och irriterad det är vad jag är.