Idag var jag på besök på mitt ena barns skola under skoldagen.
Kul att se hur dom jobbade. Fler föräldrar skulle besöka sina barn skola för att se hur skoldagen ser ut, vad dom gör och hur barnen är i sin arbetsmiljö.
Jag fick saker klara för mig, som jag antar att alla inte ser om dom inte besöker skolan. Man har lätt skygglappar för ögonen.
Men jag tycker att dom gjorde ett fantasktiskt jobb, både lärare och eleverna.
När de lite äldre kom ut så såg man att vissa barn drog sig lite tillbaka när vissa av de äldre närmade sig. Det börjar redan i tidig ålder att man ska bemästra rollen man sätter på sig eller som man ska leve upp till. Vet inte vilka jag tycker mest synd om, de som har intagit en roll som de inte klarar av att bemästra eller de som blir rädda. Jag förstår att de yngre barnen backar iställer för att sticka fram hakan och kanske ta en "smäll" och sedan kanske sätter respekt i den äldre. Det är bra att det finns vuxna ute, även om jag önskar att det hade varit flera. Men dom gör ett grymt jobb med våra barn. Hatten av!

Jag har barn och jag älskar barn. Barn i alla åldrar. Om ett barn kommer försent till skolan eller har glömt sina idrottskläder eller matsäck inför en utflykt eller så, anser jag inte att det är barnets fel. Det är vi föräldrar som ska se till att våra barn kommer itid till skolan, har idrottskläder med sig eller matsäck. Ja, visst det beror lite på hur gamla barnen är också. Ju äldre man blir ju mer ansvar ska man ha.

Om mitt barn bråkar med ett annat barn så vill jag veta det, så vi kan prata om det hemma och försöka förstå varför det hände, varför mitt barn agerade på det sättet det gjorde och hur vi ska kunna undvika att samma sak händer igen. Visst, barn bråkar med varandra och gör dumma saker med jämna mellanrum. Inget barn är felfritt, enligt mig. Alla gör vi fel och misstag ibland, ung som gammal och man lär så länge man lever.

Men när man inte vill erkänna att "mitt barn" kanske också har gjort fel eller "mitt barn" kanske inte alltid talar sanning, så blir jag lite rädd. Det kan inte alltid vara så att "andras ungar" alltid startar något eller "andras ungar" gör alltid si eller så medans "mitt barn" aldrig gör fel. Då borde man kanske rannsaka sig själv och perspektivet man har.

Om 2 barn bråkar så är det för det mesta bådas fel. Visst ett barn startar kanske det hela, men det andra barnet är inte alltid oskyldigt. Men om man påpekar det till föräldren, så får man kastat i ansiktet att det är din unge som alltid startar det, då brister det för mig.
Jag har inte sagt något förut, utan bara pratat med mitt barn och frågat, vad händer, vad gjorde du, varför gjorde du si eller så och vi pratar, vrider och vänder. Försöker finna andra vägar, frågor som: hur skulle kunna ha gjort, bad du den andra att sluta, vad hände mm. Sedan vrider jag och frågar: Hur kunde du ha gjort, hur skulle du känna dig om det händer för dig mm. Vid vissa tillfällen har hon/han fått ringa för att be om ursäkt. Jag gillar inte när man gör något fel. Händer det något på skolan/under skoltid försöker jag få mina barn att ta hjälp av en vuxen på skolan för att reda ut situationen. Men när man helt tiden får höra från en person att mitt barn har gjort si eller så och att den här personens barn inte är helt oskyldigt händer börjar jag lessnat. Jag har nu vid flera tillfällen fått höra att vissa barn har  gjort detta och detta och detta mot mitt/vårat barn, så har jag börjat tröttna. Detta barn är inte oskyldigt, det har tom personalen sagt, men det går tyvärr inte in hos föräldrarna, då är det jobbigt. Jag vet inte hur jag ska få den andra föräldern att vakna upp och inse att det inte alltid är de andra barnen som alltid startar, utan att det är typ 50-50. Skygglapparna måste av och de/den förälderna måste "klippa navelsträngen" snart, för annars kommer det bli jobbigt för detta barn i framtiden. Ett litet "wake upp call", men jag vet inte hur. För om jag tar och säger att det här har jag hörtom händelsen av en personal, så vill den föräldern inte riktigt tro på det. Utan fortsätter curla sitt barn. Hur ska man gå vidare? Ja, jag vet inte. Jag kan ju inte hela tiden anklaga mitt barn att det är han/hon som är boven i dramat. Då kommer han/hon tappa förtroendet för mig och då kan det gå käpprätt åt he***te och det vill jag inte. Jag vill att mitt barn ska ha förtroende för mig, annars kommer de inte lita på mig och då kommer jag aldrig att få reda på om det har hänt något och då är det illa.

Ja, några funderingar som jag inte riktigt har något bra svar på.

Såg ett klipp på fb om en lärare från USA, som inför varje lektion hälsade på alla elever innan de gick in i klassrummet. Varje elev hade sin egna hälsningsgrej och läraren gjorde samma sak som eleven gjorde. Såg 2 olika klipp och det var 2 olika klasser, som jag förstod det så gjorde han samma sak med alla sina klasser inför lektionen. Vilket engagemang från läraren. Det var en massa olika grejer de gjorde, vissa hade lete längre och vissa lite enklare, men ingen vanlig handskakning. Respekt till läraren, som kunde alla olika gester, rörelser, danser och steg. Alla elever blev på detta sätt sedda och kände sig speciella. Tänk om lärarna här i sverige skulle göra samma sak........ Då skulle väl rektorn eller någon annan anställd tycka att det tog för loch lektionerna skulle bli för korta och de skulle då antagligen göra skoldagen längre de dagar någon lärare skulle göra samma sak. Eller? Jag tycker det skulle vara helt underbart med en lrare med det engagemanget. Ingen elev skulle känna sig utanför, alla skulle bli sedda till denna lektion, även om man inte är en elev som tar för sig mycket i klassrummet, ingen skulle vara bortglömd mm. Jag hoppas att läraren jag så har fått någon slags utmärkelse från ledningen för sitt sätt att visa att han ser och bryr sig om sina elever till 110%

Här är klippet:

https://www.youtube.com/watch?v=VctaUNJpT6U

Något att ta lärdom av!!!

Jag har en tonårsdotter som är inne i en period som inte är så kul. Men jag har gett mig själv ett löfte att inte argumentera med henne när det är som värst. Anledningen är att jag inte orkar. Ja, jag säger till när det är rätt eller fel, absolut. Men börjar man diskutera med henne så ska hon alltid ha sista ordet och ger sig inte. På den punkten är vi lika, men nu har jag sagt till mig själv att jag inte ska diskutera eller argumentera med henne när det är som värst. Lättare att ta det när hon och jag till viss del har lugnat ner oss. Än så länge har det fungerat bra. Hon vet om det, så vi får väl se hur länge jag kan hålla mitt löfte.

Har även en son, men han är något år yngre och har inte kommit in i denna trots ännu, inte på samma sätt. Tror han blir lite låttare när han kommer in i denna fas :)

Träna för att må bra, visst, men man ska inte träna för att andra tjatar eller så. Jag tränar endel, men skulle vilja träna mer. Men det är inte för att gå ner i vikt utan för att jag ska må bra. Klarar inte av att bara sitta still. Har ett kort till ett träningscenter, men de sista 2-3 månaderna har jag varit dålig på att gå dit. Måste ta mig i kragen och göra det. Sjukt dumt av mig att bara betala för det och inte utnyttja det. Det är lite som att slänga pengarna i sjön. Ska försöka ta tag i mitt tränande fom denna vecka. Idag blev det 1 timme innebandy och det kommer att kännas imorgon vill jag lova. Den sköna träningsvärker har redan börjat göra sig påmind. Ont men skönt. För att bli av med träningsvärk är det bara att träna mer, så imorgon tar vi en lång promenad har jag tänkt mig. Tänkte utforska lite nya områden, så det ska bli intressant.

Ny vecka nya utmaningar.

Denna blogg kommer att handla om hur jag ser på vissa saker, vad jag har i mina tankar, om mitt liv och lite annat smått och gott.

Tankar och funderingar samt synpunkter kan man ha om mycket och ibland kan det bara vara skönt att ventilera/skriva av sig om dom, istället för att funderar och fundera och allt bara snurrar. Så ser jag på det hela.

Nu har Trump suttit vid rodret i 1 vecka och jag känner inte att det är så positiva vibbar i många saker han tycker och anser är rätt. Är ganska glad att jag inte bor "over there" Har vänner som är där på semester nu och det är lite kaos på flygplatserna där för att vissa inte ska få komma in i landet. Hur blir det, kommer dom att kunna flyga hem när dom ska eller kommer det fortfarande vara kaos när dom ska hem? Har man pass och visum, spelar det någon roll? Jag hoppas att det inte kommer vara några problem, men jag känner lite oro.

Men det återstår att se. Dom ska vara kvar några dagar till så.....

Söndag imorgon och dags att börja röra på fläsket :) Nyårslöfte? Nej, men det är skönt och man mår bra efteråt. Måste komma igång och ta mig i kragen. Har ju friskvårdskort, så kanske dags att göra slag i saken och sätta fart så man får valuta för det man betalar. Annars kastar jag ju pärlor till svinen :)
Nu jäklar! Måndag kommer inte bli rolig, men träningsvärk är skönt eller nu ljög jag lite, men man vet att man har gjort något bra.

Ha en grejt söndag!