Jag har barn och jag älskar barn. Barn i alla åldrar. Om ett barn kommer försent till skolan eller har glömt sina idrottskläder eller matsäck inför en utflykt eller så, anser jag inte att det är barnets fel. Det är vi föräldrar som ska se till att våra barn kommer itid till skolan, har idrottskläder med sig eller matsäck. Ja, visst det beror lite på hur gamla barnen är också. Ju äldre man blir ju mer ansvar ska man ha.

Om mitt barn bråkar med ett annat barn så vill jag veta det, så vi kan prata om det hemma och försöka förstå varför det hände, varför mitt barn agerade på det sättet det gjorde och hur vi ska kunna undvika att samma sak händer igen. Visst, barn bråkar med varandra och gör dumma saker med jämna mellanrum. Inget barn är felfritt, enligt mig. Alla gör vi fel och misstag ibland, ung som gammal och man lär så länge man lever.

Men när man inte vill erkänna att "mitt barn" kanske också har gjort fel eller "mitt barn" kanske inte alltid talar sanning, så blir jag lite rädd. Det kan inte alltid vara så att "andras ungar" alltid startar något eller "andras ungar" gör alltid si eller så medans "mitt barn" aldrig gör fel. Då borde man kanske rannsaka sig själv och perspektivet man har.

Om 2 barn bråkar så är det för det mesta bådas fel. Visst ett barn startar kanske det hela, men det andra barnet är inte alltid oskyldigt. Men om man påpekar det till föräldren, så får man kastat i ansiktet att det är din unge som alltid startar det, då brister det för mig.
Jag har inte sagt något förut, utan bara pratat med mitt barn och frågat, vad händer, vad gjorde du, varför gjorde du si eller så och vi pratar, vrider och vänder. Försöker finna andra vägar, frågor som: hur skulle kunna ha gjort, bad du den andra att sluta, vad hände mm. Sedan vrider jag och frågar: Hur kunde du ha gjort, hur skulle du känna dig om det händer för dig mm. Vid vissa tillfällen har hon/han fått ringa för att be om ursäkt. Jag gillar inte när man gör något fel. Händer det något på skolan/under skoltid försöker jag få mina barn att ta hjälp av en vuxen på skolan för att reda ut situationen. Men när man helt tiden får höra från en person att mitt barn har gjort si eller så och att den här personens barn inte är helt oskyldigt händer börjar jag lessnat. Jag har nu vid flera tillfällen fått höra att vissa barn har  gjort detta och detta och detta mot mitt/vårat barn, så har jag börjat tröttna. Detta barn är inte oskyldigt, det har tom personalen sagt, men det går tyvärr inte in hos föräldrarna, då är det jobbigt. Jag vet inte hur jag ska få den andra föräldern att vakna upp och inse att det inte alltid är de andra barnen som alltid startar, utan att det är typ 50-50. Skygglapparna måste av och de/den förälderna måste "klippa navelsträngen" snart, för annars kommer det bli jobbigt för detta barn i framtiden. Ett litet "wake upp call", men jag vet inte hur. För om jag tar och säger att det här har jag hörtom händelsen av en personal, så vill den föräldern inte riktigt tro på det. Utan fortsätter curla sitt barn. Hur ska man gå vidare? Ja, jag vet inte. Jag kan ju inte hela tiden anklaga mitt barn att det är han/hon som är boven i dramat. Då kommer han/hon tappa förtroendet för mig och då kan det gå käpprätt åt he***te och det vill jag inte. Jag vill att mitt barn ska ha förtroende för mig, annars kommer de inte lita på mig och då kommer jag aldrig att få reda på om det har hänt något och då är det illa.

Ja, några funderingar som jag inte riktigt har något bra svar på.